Idag gjorde jag slag i saken och höstrustade kaninornas hus. Graderna har ju krupit ner en aning nu på nätterna så det kändes som om det var dags. Har de senaste veckorna vägrat dem spån i botten på huset, bortsett från kissobajs-lådan (som de faktiskt lärt sig att kissa i, wohoo!).

Höet hade de såklart spritt ut över golvet istället så jag krattade ihop allting och slängde ut det. Hällde i en icapåse med spån längst inne i hörnet och vräkte på med massa halm där de kan krypa ihop och sova på nätterna. Lådan hamnade i ett nytt hörn samt att jag klämde in en stor boll med hö.

De verkade gilla det för den lilla Hermelinan studsade genast runt i halmen och undersökte.

Sitter i skrivande stund med täppt näsa och väntar på att pappan ska höra av sig. Vi ska nämligen åka till Orsa en sväng för att hälsa på farmor samt att pappan ska få en födelsedagspresent då han nyligen fyllt år.

Jag har roat mig med att tvätta och titta på några avsnitt av "Witches of East End" som hade börjat igen utan att jag märkt det.

Tro om jag ska klämma igång ett till avsnitt..

Det jag helst av allt skulle vilja göra (nu när solen faktiskt behagar visa sitt tryne) är att ge mig ut på en fotoexpedition och sedan sitta och leka i PS resten av dagen. ^__^ 

Men men. Plikten kallar.

Pernilla försöker lära sig Photoshop. 

Går sådääär. 

Som synes i inlägget här innan så tog jag och B en biltur i regnet. Mest för att jag tjatade och för att det är något speciellt med att åka bil i regn. Det har jag alltid gillat! Det gör inte han som tydligen är rädd för vattenplaning.

Hursomhelst. När vi åkt i ungefär 30 minuter och båda varit tysta en stund, filosoferat på varsitt håll, så börjar han prata om mig och körkort. Precis vad jag suttit och fantiserat om under tystnaden.

Med ett körkort i bagaget skulle allting bli så mycket enklare för oss. Vårt husletande skulle inte bli så centralt fokuserat utan vi skulle kunna söka oss lite längre bort än i vår direkta närhet. Och dessutom friheten som det lilla plastkortet skulle innebära för mig, det sista steget för att bli helt oberoende av någon annan.

När vi skrev in oss på körskolan för många år sedan var min plan redan då att ta körkort för endast automatbil. Det känns bekvämt och jag inbillar mig att jag skulle kunna ta kortet snabbare då med tanke på att en sådan bil inte kräver lika mycket koncentration på pedaler och spakar och what not så att jag kanske skulle kunna få iaf körningen under kontroll rätt snabbt.

Det är vad jag har velat och vad som har känts rätt för mig hela tiden. Det här vet han för det har vi pratat om otaliga ggr förut.

Men ändå så kommer det.. "Du kommer inte få köra den här bilen då.." "Tänk om du skulle få lov att byta jobb och så har det nya jobbet firmabil som du måste köra.." "Det känns så onödigt att bara ta ett sånt kort, vad gör du om bilen skulle gå sönder..?" och sådär höll det på om och om igen. Istället för att peppa mig och försöka få mig taggad på att ta ett körkort så ska den lilla lilla gnistan jag har för att ens vilja ta körkort kvävas. Det ska klagas och klankas ner, vara så negativt som möjligt. Varför? för att jag inte ska vilja ta körkort?

Det var samma sak när jag innan sommaren kollade på blocket efter en automatbil att köpa för att ha att övningsköra i och för att sedan ha när kortet väl var taget och jag visade en annons för pappa när han också började. "Varför tar du inte ett "riktigt" körkort på en gång för?" Hur kan det vara så svårt att vara glad över att jag faktiskt vill och vara lite positiv istället för att ge ifrån sig en massa negativitet? Då har jag ju istället noll lust att göra någonting åt det.

Vill jag bara köra automat så skiter väl jag i att jag inte får köra en manuell sen? Är ett körkort för automat inte ett riktigt körkort, nåt som är lite sämre? Om jag inte skulle känna mig nöjd sen med att bara få köra automat så är det väl bara att jag kör upp med manuell också.

Jag blir så trött på alla arslen. Var lite glad för att jag vill öht för fan!

Blööh. Jag är så trött.

Och på nätterna har det blivit lite bitigare svalka i luften så inatt fick jag lov att dra på mig en filt.

Det gör inget, hösten är högst välkommen hos mig!

Jag är så trött på den förbenade värmen som gör att kläderna klibbar, att håret blir blött av svett och att ansiktet ser ut som en tomat.

Jag vill ha kallt så att jag kan få börja klä på mig igen. :P Mysa ner sig i soffan med gostrumporna under en filt med en massa tända ljus överallt.

Men nu måste jag försöka pressa i mig lite frukost för om en stund ska jag bege mig neråt byn för att göra ett pass på jobbet. Ledig söndag uppskattas och en del av den ska spenderas i kylskåpet där det ska rensas.

Tjoflöjt!

Först jag och B en kväll.

Och idag tog jag och Majsingen båten till "våran" strand för lite plask och lite sol.

Självklart uppladdade med fika så det stod härliga till!

När det 3 timmar senare började mullra från ett mörkgrått moln packade vi ihop och trotsade vågorna tillbaka mot båtens kedja och tall.

Brandröken från Sala verkar ha kommit till Furudal nu och hela byn lyses upp av ett gult sken.

Ser riktigt märkligt ut. Tyvärr har jag ingen bild för det luktar fördjäkligt ute också så jag har ingen lust att sticka ut näsan och mina fönster är så skitiga att jag inte tänker ta genom ett sånt heller. :P

Tror jag ska sparka igång mitt gamla sims spel som har stått stilla en himla massa tid nu.

B är hos svärmor och grillar.

Skönt med lite egentid.

Då var jag tillbaka på jobbet igen efter 1 veckas sjukskrivning.

Det kändes ganska konstigt.. har inte vart borta mer än 2 o 1/2 vecka men det känns som om det vore det dubbla. Var en aningens nervös då jag var den som "öppnade" idag tillsammans med G. Självklart helt i onödan eftersom att allt sitter i fingertopparna. Ingen risk att jag skulle ha glömt något med andra ord.

Dagen gick rätt fort också och B kom och plockade upp mig vid 16 då vi for hem och gjorde oss en varsin korvburgare. 

Nu har han åkt på nattjobb igen och jag ska åter spendera natten ensam. Gör inte så mycket, är så trött nu att det nog inte kommer vara några som helst problem med att somna. 

Kryper förmodligen ner i soffan tills det är dags att byta till sängen för natten. Det lär ju gå något sevärt på dumburken?

Jag kan inte ens föreställa mig hur den gågna veckan skulle sett ut om jag inte hade haft B.

Fy fan vilken vecka det varit sen jag kom hem från doktorn. Som en urvriden disktrasa. Jag har haft pendlande feber, som lägst 37,1 (efter Ipren iofs) och ända upp i 39,8. Och fyfan vad rädd jag var då. 

När tempen stod på 39,8 grader var jag ensam under natten eftersom att B jobbade natt och i en liten liten sekund där när jag låg i sängen med nyintagen Ipren för att försöka sova slog hjärtat så snabbt och hårt att hela kroppen kändes som om den gungade med i slaget. I den sekunden höll jag på att tappa sansen helt och jobba mig upp i panik. Helt säker på att jag skulle dö under natten. Det var så otroligt nära att jag ringde till pappa då för att be honom skjutsa in mig till akuten. Men det gick bra, Iprenen kickade till slut in och jag kunde sova oroligt några timmar innan klockan blev 3 och jag vaknade blöt i svett, ända uppe i hårbottnen ner till fötterna. Både jag och sängen, kudden och filten var helt genomsura. Har aldrig varit med om något liknande förut, jag svettas såklart när det är varmt i normala fall men inte så att det rinner. Aldrig någonsin.

Och det har bara hänt efter att jag tagit Ipren för att få ner febern på kvällen när det är dags att sova.?

I fredags ringde Doktorn tillbaka med lite värden och sånt som inte såg särskilt bra ut och på honom lät det som om han ville sjukskriva mig där och då.

Jag ville dock avvakta lite tills jag hade pratat med chefen men eftersom att jag fortfarande känner mig som jag gör så ringer jag tillbaka till Levia i morgon och ber om sjukskrivning.

Känner mig betydligt bättre i njurarna än vad jag gjort tidigare så medicinen lär ju fungera. Det som oroar mig lite är att febern inte verkar ha någon direkt lust att ge med sig. Den är lägre på dagarna men fram mot kvällen envisas den med att krypa upp någon grad. Kanske beror på att kroppen blir trött vad vet jag. Men det är inte så roligt att gå runt och känna sig så jäkla slut hela tiden. Jag är trött precis hela tiden och mycket av skulden för det ligger på antibiotikan. 

Idag tex skulle jag hjälpa B att plocka lite i hemmet och fast att jag gjorde det i snigelfart blev jag efter bara en liten stund alldeles slut och skakis. På nåt vis känner jag mig väl skyldig för att jag inte kan hjälpa till med så mycket hemma så att allt hamnar på honom.. Egentligen är det ju inte mer än rätt då jag är den som gör absolut mest här annars men ändå.

Jag är så tacksam för honom. Han är den bästa som finns.