Nu tänker jag tjata lite mer om det här med att komma underfund med att som kvinna inte vilja ha barn.

Det var som så att jag för någon dag sedan fick reda på att en gammal klasskompis till mig ska ha barn, snart.

Och det slog mig inte förrän kanske 1 timme efter att jag fått reda på det att jag inte reagerat på något speciellt sätt alls förutom att känna glädje för hennes skull. När jag insåg det blev jag helt paff men samtidigt så jäkla lättad. Det där lilla bittra stinget infann sig liksom aldrig. Det talar om för mig att jag är säker på vad jag vill och har kommit till ro med vetskapen om att jag inte vill ha barn. Jag har lyckats släppa omvärldens projiceringar om att "man ska skaffa barn" att det skulle vara nästa steg eller meningen med livet. Jag tvivlar inte en sekund på att bli förälder för endel är meningen med livet men det är inte meningen med mitt liv. Och det är en sådan befrielse.