Har på senare tid känt mig beroende av B.

Jag antar att jag skulle kunna likna det med att vara nykär, sådär som det var i början då man inte ville vara ifrån varandra mer än någon enstaka dag för att då höll man ju på att längta ihjäl sig.

Men att likna det med att vara nykär blir ändå lite fel då det inte är riktigt på samma sätt..

Jag tror att jag hamnat i någon period där jag har ett väldigt stort behov av hans närvaro. Både fysiskt och psykiskt.

Jag behöver ha honom nära rent kroppsligt när jag sover, eller när jag sitter i soffan och tittar på tv. Jag behöver veta att han finns där hemma när jag kommer hem från jobbet eller att han dyker upp senare samma kväll när jag är hemma.

Det har varit så konstigt på senare tid.. jag är en sån där som tycker att äktenskap i grund och botten är skit. Gammalt och förlegat. Jag har svårt att se att man ska kunna binda sig till en och samma person för återstoden av sitt liv, att man aldrig kommer vilja ha någon annan. Hur kan man garantera och lova något sådant? Men ändå kan romantikern i mig tycka att det är det finaste som finns i hela världen. Att man vill binda sig till en enda person, för alltid. Det är något så djupt och så vackert i det. Att det inte finns några tvivel, att det är så rätt att man försakar alla andra. Att det bara finns en enda.

För mig har äktenskap inte ett endaste dugg att göra med Gud och kristendom, det finns inte med i mitt synsätt på det hela.

(Jag är en sån som inte ens tänker döpa mina ungar om jag får några, varför ska jag göra det lixom? )

Iaf, det konstiga i ekvationen är att jag som alltid har sagt att jag inte skulle gifta mig för allt i världen eftersom att jag inte tror på det har börjat luta lite åt det andra hållet. Varför inte liksom? Det känns rätt på nåt vis. Och skulle han fråga så skulle jag nog med största sannolikhet inte säga nej. Och det skrämmer mig lite med tanke på mina tidigare övertygelser. Det känns egentligen inte som jag . (och inte för att han skulle fråga då han som jag inte tror på äktenskap men iaf.) så blir jag på nåt sätt ändå lite ledsen över att han inte ens funderar på att fråga, i framtiden menar jag. Det var ju ändå han som ville att vi skulle förlova oss för flera år sedan då jag sa nej. (Feministen i mig skriker såklart; Fråga honom själv! Ta saken i egna händer! men det skulle jag ju inte göra då jag ver hur han känner för det...)

Hur som helst så svamlar jag bara och är inte riktigt säker på vad jag vill ha sagt..


Godnatt..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Efter 8 år på bloggplatsen har jag bestämt mig för att byta bloggportal till blogg.se Det beror mest på att bloggplatsen fortfarande använder sig av flash och att datorerna hemma har blivit lite för moderna för adobe. :P   Så nu kommer jag ...

Long time no see. Jag vet inte ens vad jag vill med det här längre eller hur jag egentligen tänker om det men jag försöker en gång till och kanske att det blir väldigt sporadiskt eller att jag kanske lyckas hitta gnistan igen så att det blir lite m...

Islänningen Kalle.       TInkern/Irish coben Annie.           Annie med dottern Vilja.       Ursöta lilla Vilja.           Vilja och Caroline.      ...