Min gårdag var ju inte den bästa och många tårar blev det.

Idag när jag gick genom lägenheten fick jag en sån konstig känsla. Eller den var inte konstig för jag blev alldeles lugn av den. Men det var konstigt eftersom att det kändes att den kom "från nån annanstans". Jag kände helt klart att den inte var min egen. Det var en skön känsla, en lugn känsla. Jag fick känslan av att jag inte ska stanna kvar här och när jag säger här så menar jag i Dalarna. Jag fick känslan av att jag ska gå kurser i sånt som verkligen intresserar mig på djupet. Jag tror jag vet själv vad det handlar om men det är nog inget jag vill säga här.. inte än iaf. Jag vill ju inte jinxa det, om det nu stämmer. Jag fick också känslan av att allting kommer att lösa sig och en känsla av lycka spred sig genom hela kroppen på mig. Det var inte läskigt, bara konstigt. Jag vet att det låter helt kokobäng och att merparten av er kommer tro att jag är knäpp men det var vad som hände.Jag kan inte förklara det på ett annat sätt som får det att låta "på riktigt". Jag vet inte ens varför jag delar med mig av det här för det är inget jag har varit med om förut. Det var så märkligt. Det går inte riktigt att beskriva. Men det var häftigt och jag hoppas verkligen att det händer igen! Jösses.

Ask for help and you shall recieve?

Typiskt att man inte ska kunna sova länge ens när det är helg. Tror jag var uppe 8.30 ungefär, strax efter att B gett sig iväg.

Ligger och funderar på om jag ska ta med mig själv ut på en liten morgon promenad eller om jag bara ska stanna inne och stoppa i mig rester från igår till en film eller nåt. Känner i kroppen att det skulle behövas en promenad för att lösa upp lite stelhet men har egentligen ingen lust just nu. Kanske skjuta det lite längre fram på dagen? Har ingen lust att klä på mig än eller göra nåt åt skatboet som ligger uppe på huvudet.

Är hungrig också så det blir nog en film.. men vilken är frågan..

Igår såg jag f.ö Blade Runner och blev till min förvåning glatt överraskad! Det hade jag inte trott. Sen tittade jag också på Eclipse och började nästan böla. Jävkla pms- hormoner o skit. Ska nog pressa i mig bullar och i mitt elände.

Hoppas ni får en fin dag!

Pissdag.

Det började ju rätt hyffsat och lugnt sådär men fram mot kvällen började allting krypa upp till ytan igen.. Det där som jag har försökt trycka ner så långt det bara går, ända längst ner i kroppen. Det som jag har försökt glömma eller ignorera. Jag trodde att jag skulle klara det men det gör jag ju uppenbarligen inte. Det måste tas itu med. Och jag är en sån där människa jag hatar, en sån som bara klagar och gnäller över sin situation utan att göra ngt åt den. Men jag känner ju mig själv. Jag vet ju hur jag är.

Jag är en sån som inte klarar av att såra någon annan, jag är för osjälvisk för det. Men hur mkt skit ska man behöva ta själv innan det räcker och murarna rämmar? Har jag ens en sån gräns? Borde inte den vara nådd redan?

Varför måste alla mina känslor sitta på utsidan? Varför kan inte jag vara kall och saklig?

Jag vet inte hur jag ska klara det.. det gick ju inge vidare de första två gångerna, är jag egentligen inte dömd att misslyckas då? Mönstret är ju sådant.

Det är det där förbannade sveket som är och trycker på hela tiden när jag tror att jag lyckats komma över det.

Det bränner och svider sin väg genom kroppen och in i hjärtat. Hur mycket kan ett hjärta ta?

Slutar det här illa har jag ingenting kvar. Och om det slutar "bra", hur mycker har jag egentligen kvar då?

Take your life, take your life with cocaine..