Jahapp. Det var ju inte såhär jag hade tänkt spendera dagen..

Vaknade med migrän, sjukanmälde mig 2 timmar senare och har sedan dess legat i sängen och bara glott på lite serier.

Har lyckats stoppat i mig lite mat efter många vakna timmar då det i början kändes som om jag kanske skulle få lov att kräkas upp den lilla munnen blåbärssoppa jag lyckades få i mig strax efter att jag klev ur sängen och svalde tabletterna med. Har sedan dess mått lite illa till och från samt känt mig väldigt snurrig och trött i huvudet bortsett från huvudvärken som inte riktigt har lättat än utan dröjer sig kvar lite svagt i högra tinningen. 

Mest är jag bara så trött och känner mig väldigt orkeslös. Det här kanske är resultatet efter 7 dagars gråtande? 

Har iaf en snäll lillebror som svängde förbi med en flaska Max efter att han slutat jobbet och nu är det väl egentligen inte så mycket annat att göra än att krypa ner i sängen och glo lite mer. Kanske läsa på lite om stickning för nybörjare också.. 

Jag saknar min B så mycket nu. Hoppas verkligen att de här sista dagarna går snabbt som bara tusan..   

Igår åkte han, tidigt på morgonen och en aningen försenad. Har är tidsoptimist min B och det går oftast inte ihop med hur verkligheten ser ut och fungerar.

Men iväg kom han iaf och resan ner gick bra.

Idag har han fått börja med cellgifter och även det hade gått bra och han kände inte av det mer än att han var trött än så länge.

För mig har det också gått bra, känslosvallet verkar ha lugnat ner sig nu och jag känner mig mer "normal" igen.

Blev glatt överraskad över att det gick så bra att kunna somna utan honom hos mig och jag sov ganska bra natten igenom också.

Har ju vant mig vid att han sover hemma hela tiden förutom vid nattjobb och det kan bli lite jobbigt att bli så "beroende" av hans närhet och tryggheten den ger. Hoppas att det ska funka lika bra inatt igen. 

Annars har jag bara jobbat de två senaste dagarna. Ganska skönt att ha något annat än cellgifter och tomhet att koncentrera sig på även om tanken gärna glider iväg åt det hållet till och från. 

Jobbar i morgon också och sen blir jag ledig i 2 dagar, funderar på vad jag ska sysselsätta mig med under den tiden och kan inte riktigt komma på något annat än att ge lägenheten en riktig genomkörare samt kanske baka eller göra lite ost.

Satt och funderade häromdagen och kom på att jag så gärna skulle vilja lära mig att sticka igen! Tänker att det kan vara en skön avkopplings-grej att sätta sig med när en bara behöver ha det lite lugnt och låta tankarna fara iväg.

Kommer förmodligen inte ihåg hur det går till alls då jag nog var i 15 års åldern sist jag stickade något. Storlek på stickor? Vilken sorts garn? Ska youtube lära mig eller finns det någon i min krets som kan stickning? Skulle så gärna sticka en mössa, en "ficka" till min padda och kanske en väska/shoppingbag. Ooh jag blir bara mer och mer sugen ju mer jag tänker på det och vilka färger jag vill göra allt i. 

Ska nog smita in på en sådan affär nästa gång jag har ärende till Mora..

Nu är det förmodligen hög till att sätta igång med lite middag! Och sedan spendera resten av dagen i sängen och glo på lite serier. 

Tack och hej, leverpastej.

Min kära kusin L som för tillfället befinner sig på andra sidan jorden rekommenderade en blogg till mig sist hon var här på besök.

Den heter www.theroadishome.com och skrivs av en tjej från Australien som heter Nirrimi.

Hon skriver helt fantastiskt bra och hennes fotografier är underbart vackra.

Jag kan inte beskriva det bättre än att det känns som om jag läser en bok när jag läser hennes inlägg. De är så målande, ärliga och blottande att det är enkelt att se hennes texter bli en film i huvudet.

Jag önskar att jag kunde skriva som henne. Gör dig själv en tjänst och kika in på sidan, jag kan nästan garantera att du inte kommer bli besviken! 

Jag var lite snabb med att förutse ett slut på känslorna som har flugit omkring här de senaste dagarna och jag måste säga att de har börjat tagit ut sin rätt hos mig.

Gårdagen känns mest som ett suddigt töcken. Alla känslor av rädsla, hjälplöshet, sorg och inte att förglömma, tårarna lämnade mig med huvudvärk, nackvärk och mörka ringar under ögonen. Det har inte spelat någon roll hur mycket jag har sovit för när jag har vaknat har jag vart lika trött som när jag la mig. Och när jag väl har försökt sova har tankarna farit i alla möjliga riktningar och hjärnan har vägrat stänga ner och koppla av. Jag tror att jag natten till idag har vart extra ljudkänslig för jag har vaknat för minsta lilla pip och det hjälper då rakt inte när jag har en i sängen som ligger och snarkar som ett helt sågverk. Det är inte lätt när det är svårt tydligen..

Det som har vart jobbigast för mig de senaste dagarna är att B inte förstår mina känslor runt honom och hela cancer/cellgifts-grejen. 

Det är han som hart vart sjuk och det är han som ska få cellgifter men han har inte vart ensam om det. 

Jag har funnits med på hela resan hittills och med det följer det en massa känslor som måste ta vägen någonstans.

Och eftersom att han (som han säger) har gått igenom de känslorna för egen del redan så verkar det inte som att han förstår varför mina kommer nu. Men sanningen är ju den att jag inte "hann" få utlopp för dem förra gången. Jag kände att det var min tur att vara stark och finnas där för honom och hans känslor då, mina känslor hinner komma ut när hans gjort det, men så funkar det ju förstås inte. 

Och nu när jag då inte följer med till Uppsala för cellgiftsbehandlingen känner jag mig som världens sämsta flickvän. Och jag har försökt förklara det för honom men han säger bara att det inte är någon fara, att han tycker att det värsta redan är gjort. Som jag förmodligen skrev i ett tidigare inlägg så sa han direkt vi kom ut på parkeringen utanför akademiska att han inte tyckte att jag skulle ta ledigt för det här. För hans skull behövdes det inte. Men jag börjar undra nu om det kanske hade behövts för min egen skull..

Samtidigt hade det förmodligen inte vart möjligt rent ekonomiskt för mig att följa med till Uppsala och bo på hotell alla de nätterna.

Men det förändrar fortfarande inte hur jag känner för det. Jag tror att jag blir lite ledsen över att han inte känner att han behöver mig där också. Med risk för att låta som en barnrumpa så är jag helt säker på att jag hade behövt honom där om det hade vart jag. Bara honom och ingen annan.

Och även fast att den senaste veckan vart skit rent allmänt så har vi kommit varandra närmare, förmodligen pga all ärlighet som vi delat med varandra. Det har på nåt sätt vart enklare att vara sårbar och blottat mitt innersta för honom. Alla rädslor och känslor som trängts och velat ut.

Jag är säker på att det kommer bli några tårar till från mig men det är väl så det är.

Jag kunde inte komma på en enda sak att använda som överskrift..

Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte känt mig eller varit vidare stabil de senaste dagarna. Känslorna har stormat och svajjat och jag har legat i fosterställning och gråtit både 1 och hundra ggr. 

Idag har åtminstone varit en bättre dag rent känslomässigt, säkerligen mycket tackvare att mensen är på sluttampen och hormonnivåerna har gått ner till sitt vanliga läge igen.

Det känns inte lika jobbigt med alltihop längre. Det kommer antagligen komma tillbaka en aning när det är dags att vinka hejdå på måndag morgon, men för stunden kan jag leva med det.

Jag är ensam hemma inatt då B har åkt till Sthlm för att gå på begravning.

Jag har spenderat större delen av dagen i sängen där jag har knölat i mig en hel marabou non stop medan jag kikat på serien "charmed". Allt som allt har dagen vart ganska okej och nu återstår väl bara att gnida gaddarna och krypacner under täcket. I morgon är det dags att hoppa i arbetskostymen några timmar för sen har jag resten av helgen ledig och den tänker jag ta till vara på tillsammans med B. För sen får jag ju inte träffa honom något förrän på lördag nästa vecka. 

Inte så pepp.

Jag kommer aldrig igen klaga över att mitt liv är händelselöst.

Just nu önskar jag nästan att det var just det.

B hade tid hos onkologen kl 11 igår måndag.

Vi satt i väntrummet tills klockan blev 11.30 innan läkaren kom och ropade upp hans namn och vi fick följa med in på ett litet sparsamt inrett kontor/undersökningsrum.

Jag blev faktiskt ganska förvånad när jag såg hur pass gammalt och slitet sjukhuset var med sina gröna plastmattor i korridoren, med dörrar och handtag i gammalt trä och den samma gamla fula bården av blad som finns på de allra flesta vårdinrättningar. Är det inte akademiska sjukhuset i Uppsala vi är på?

Vi fick sätta oss ner i varsin stol och hon började småprata lite, frågade om ett formulär han hade fått fylla i dagen innan och så kom den. Domen. Något i stil med..

"Jag skulle så gärna vilja komma med goda nyheter, men.." och självklart vad vi båda med på att det skulle kunna bli ett "men", men vi hade ju fortfarande hoppats på att det hade blivit bra efter operationen. Men det hade det alltså inte, inte helt iaf. Det är den elakartade sorten han har, embryonal carcinom (?).

"Det har krupit ner i kärlen" Det har krupit ner i kärlen. "Du kommer få en omgång cellgifter, hur låter det med måndag om en vecka?" Måndag om en vecka.

"Om du väljer att inte ta den kuren är det 50% chans att cancern kommer tillbaka och då kommer det krävas en hel kur under lång tid" 50% chans. Det var ju egentligen inget snack om saken. "Du kommer tappa ditt långa hår.." Där sneglade jag oroligt på B och tänkte att nu kommer han säkert börja gråta för det var det här han var lite orolig över. Han har ju så långt fint hår och han är väldigt glad i det. Men inte mer än en nick kom från honom.

Det blev lite undersökning och mer prat innan vi tackade för oss och gick ut till bilen.

På vägen hem frågade jag honom upprepade gånger vad han kände, hur han kände över det hon sagt och att han måste prata med mig om han kände att han behövde få ur sig något. Jag vill inte att han ska samla på sig en massa skräp som behöver komma ut, för han är så. Tiger som muren om saker och framför allt om sina känslor. Och jag vill att han ska dela det med mig, han behöver inte tro att han behöver vara "stark" vare sig för min eller någon annans skull.

Själv visste jag inte riktigt vad jag kände under bilturen hem. Gråten hotade med att göra ett framträdande några gånger men jag var snabb med att pressa tillbaka det längst ner i magen.

Efter ett stopp i Borlänge för lite klädinköp åkte vi vidare till Rättvik där vi köpte en varsin pizza och sedan åkte vi hem.

Ju mer kvällen gick ju mer började känslorna bubbla upp i mig. B var fortfarande lugn och försäkrade mig om att det inte var något han behövde prata om, han hade haft i bakhuvudet hela tiden att det kunde gå så här. Men jag som inte fått något utlopp för mina känslor från första omgången av cancern och operationen började bete mig som en vulkan som är på väg att få ett utbrott. Den här gången blev det på riktigt. Den här gången kommer det synas på honom att han är sjuk, han kommer att se ut som en cancerpatient. Det kommer ligga där för hela världen att se. Den här gången är det verkligt. På nåt sätt var det inte det första gången om jag bortser från operationen, men nu blir det cellgifter. Nu är det på riktigt, det är cancer!

Vi låg lugnt och pratade i sängen när jag inte kunde hålla det inne längre och tårarna var snabbt ett faktum. När vi gick över parkeringen utanför Akademiska sa han lugnt att han inte förväntade sig att jag skulle vara med de 5-6 dagarna han blir i Uppsala nästa vecka. Han tänker inte be mig ta ledigt från jobbet och vara där med honom. Han är alltid så praktisk och osjälvisk. Och där och då i den stunden känner jag likadant, vad ska jag där och göra? Vart ska jag ta vägen på kvällarna och nätterna? Bo på hotellet vi bodde på? i 5-6 nätter? Vem har råd med något sådant? Och djuren, vad ska jag isf göra med dem? Det han säger låter rimligt och rätt men när jag nu ligger där i sängen tillsammans med honom på Noretvägen 4 i Furudal väller skuldkänslor och ångest upp. Hur kunde jag ens tänka så då, där på parkeringen? Jag blir sjuk av tanken på att han ska behöva gå igenom cellgiftsbehandlingen alldeles ensam där borta i Uppsala utan en enda människa han känner omkring sig. Jag vill dela det med honom, jag vill att han ska känna att han kan räkna med mig och att jag alltid finns där för honom. Han har cancer, det är jag som gråter och han som tröstar. På vilket sätt är det rätt? Gråten vill inte ge med sig fastän han klappar och stryker. Han försäkrar mig om och om igen om att det är okej med honom att åka dit själv, det var ju han som sa det från början och ingenting jag behöver känna skuld över. Han ber mig att inte gråta men hur ska jag kunna låta bli? Människan mitt emot mig som jag älskar mest i hela världen och som är den viktigaste i mitt liv är sjuk och ska genomgå en cellgiftsbehandling alldeles själv. Jag vet att det är en ganska orimlig tanke eftersom att de allra allra flesta med testikelcancer blir helt cancerfria men jag kan inte låta bli att fantisera ihop scenarion där han på något vis blir dålig och dör medan jag befinner mig många många mil bort och inte kan göra någonting. Inte kan finnas där.

Om det vore jag som skulle få den här behandlingen så är jag helt hundra på att jag inte skulle vilja genomgå den ensam. Jag skulle förmodligen behöva det stödet.

Till sist lugnade det iaf ner sig men så fort jag tänker tanken eller som i det här fallet när jag skriver om det väller tårarna fram på nytt och samma känslor av skuld kommer krypande.

Men så är det, livet.

Han är så stark min B. Jag hoppas bara att han vet att han inte behöver vara så himla stark jämt.

Att jag finns där för honom när han behöver mig.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om det men nu har jag iaf fått ur mig lite grann..

Det kommer gå bra, det finns inget annat alternativ på kartan.

Nu ska jag gå och pussa lite på honom och tala om hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är för mig.   

Och som om det inte vore nog med elände så har jag såklart mensvärken från helvetet just idag. Som om jag behövde det just nu...

Ligger i skrivande stund i en säng på hotell Von Kraemer i Uppsala då vi i morgon kl 11 ska befinna oss på Akademiska sjukhuset för att träffa en onkolog. 

Det är ett fint hotell, relativt nybyggt om jag inte missminner mig och inte längre än 300 meter från sjukhuset. 

Det enda jag kan tycka var lite dåligt var väl att restaurangen inte är öppen på söndagar. Som tur var gick det iaf att köpa sig en smörgås (torr förvisso) men inte mindre mättande som tur var. 

Bilfärden hit var väldigt lugn och eftersom att vi i te hade bråttom tog vi en av de längre vägarna, mest för att kanske få se något annat än bara motorväg. 

Ser fram emot frukosten i morgon och tänkte att vi skulle starta redan kl 8. Iaf försöka ta oss ur sängen vid den tiden, ut till frukosten och äta i lugn och ro innan vi går tillbaka till rummet för en dusch, plocka ihop grejerna och sedan checka ut. 

Så ser det ut. 

Tjolahopp