Idag drog vi iväg till Vindförberg och promenerade lite i skogen runt ön.

Så himla härligt! Kan inte nog uttrycka min lycka över att få bo på den här platsen, helt fantastiskt!

Denna natur alltså, handen i handsken för mig!

Så fort vi rör oss runt vatten så vill han kasta sig i och simma några tag innan han är snabbt uppe på land igen och hittar en pinne att tugga, alternativt bära runt på.

Uppe hos vikingarna var det fullt av ljung.

Det sägs ju att en bild säger mer än 1000 ord.. Men jag tror inte riktigt på det.

Det kan inte vara så.. För hur mycket bilderna nedan må säga så ryms det så mycket mer i det jag skulle vilja säga om dem. Det är så mycket känslor som bilden i sig inte kan förmedla, känslor som trängs i mig och vill ut men som jag inte kan sätta ord på eller riktigt greppa. Det är så stort!

Här är lite bilder från vår promenad från gårdagen då vi följde järnvägen rakt genom byn och fortsatte upp mot Tillhed och in i elljusspåret innan vi gick runt grusgropen och hem.

Blixten är en mycket tålmodig "väntare", eller inte.

Det här käcka paret satt och kukilurade upprört på staketet när vi passerade och jag ville föreviga dem på bild. ^^ 

(Jag längar så frukstansvärt mycket till det är min tur att skaffa frigående höns att jag snart spricker av otålighet!)

Det är skönt och svalkande att lägga sig i blåbärsriset, samtidigt ska en helst gnugga hela ansiktet frenetiskt under frustanden.

Det är mest den här bilden jag pratar om i texten högst upp.

Det går fortfarande inte att hitta orden för att tala om hur mina känslor går kring den.. Idyll.

Jag vill skratta och gråta samtidigt hur knasigt det än kan låta. 

Känslorna bara trängs i bröstet.