Kom hem från jobbet för ganska precis 1 timme sedan, kastade ihop en bauta-köttfärslimpa och slog ner röven i soffan när telefonen ringer.

Med ens blev jag väldigt kluven till något som jag en gång väldigt gärna velat ha men som omständigheter gjorde att det inte blev av och jag sa då både till mig själv och till B att jag inte skulle vilja ha det även om situationen ändrades i framtiden, framför allt pga hur hela grejen sköttes.

Men nu skakades världen om för mig igen och därav känner jag mig väldigt kluven och velig.

Jag ville det så hemskt gärna förut, ville inget hellre och när det blev pannkaka av alltihopa så tappade jag sugen rejält för att inte tala om humöret.. 

Så vad ska vi göra? Jag blev så hispig av samtalet att jag fick lov att prata lite med B som är på jobbet bara för att få tala om det så att han också kan tänka på det tills i kväll när han kommer hem så att vi kan diskutera det tillsammans.. men jag vet inte jag. En del av mig vill vara vrång som en treåring medan den andra längtar efter ett sånt här tillfälle.
Jag hade ju målat upp för mig själv hur bra det skulle kunna bli och det var ju nästan klappat och klart den gången. Men så sket det sig. Inte konstigt att jag känner mig kluven till det nu när chansen åter finns.

Flyger solo hela helgen då min kära jobbar tre nätter i rad och då sover i Mora.

Det känns fint. Jag kan vresa så mycket jag bara orkar i sängen och i största allmänhet göra vad som än faller mig in utan att ta hänsyn till någon annan.

Jag hoppas att det blir ett riktigt skitväder i morgon så att jag kan ligga i sängen med näsan i boken hela dagen! Det skulle jag iofs göra fastän solen sken men det är så mysigt att ligga under täcket med fönstret på glänt och höra hur regnet smattrar mot plåttaket på altanen. Livskvalitét!

Planerar att kika på någon bra serie nu ikväll och samtidigt stoppa i mig lite räkor och vitlöksbaguette!

Har jag någonsin sagt hur nöjd jag är med mitt liv och hur glad jag är att jag inte har barn?

Det är så befriande att jag snart blir 30 och att den där pressen inte ligger på mig längre. Att jag insett att det inte är meningen med mitt liv eller vad jag egentligen ville.

Meningen med mitt liv är att jag väljer att leva det precis som jag vill! 

Och jag vet hur provocerande det kan vara för många att höra från en kvinna att hon inte vill ha barn. Deal with it!