Alla inlägg under december 2014

Av Pernilla - 11 december 2014 22:29


Jag kunde inte komma på en enda sak att använda som överskrift..

Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte känt mig eller varit vidare stabil de senaste dagarna. Känslorna har stormat och svajjat och jag har legat i fosterställning och gråtit både 1 och hundra ggr. 

Idag har åtminstone varit en bättre dag rent känslomässigt, säkerligen mycket tackvare att mensen är på sluttampen och hormonnivåerna har gått ner till sitt vanliga läge igen.

Det känns inte lika jobbigt med alltihop längre. Det kommer antagligen komma tillbaka en aning när det är dags att vinka hejdå på måndag morgon, men för stunden kan jag leva med det.


Jag är ensam hemma inatt då B har åkt till Sthlm för att gå på begravning.

Jag har spenderat större delen av dagen i sängen där jag har knölat i mig en hel marabou non stop medan jag kikat på serien "charmed". Allt som allt har dagen vart ganska okej och nu återstår väl bara att gnida gaddarna och krypacner under täcket. I morgon är det dags att hoppa i arbetskostymen några timmar för sen har jag resten av helgen ledig och den tänker jag ta till vara på tillsammans med B. För sen får jag ju inte träffa honom något förrän på lördag nästa vecka. 

Inte så pepp.


Av Pernilla - 9 december 2014 20:37


Jag kommer aldrig igen klaga över att mitt liv är händelselöst.

Just nu önskar jag nästan att det var just det.

 

B hade tid hos onkologen kl 11 igår måndag.

Vi satt i väntrummet tills klockan blev 11.30 innan läkaren kom och ropade upp hans namn och vi fick följa med in på ett litet sparsamt inrett kontor/undersökningsrum.

Jag blev faktiskt ganska förvånad när jag såg hur pass gammalt och slitet sjukhuset var med sina gröna plastmattor i korridoren, med dörrar och handtag i gammalt trä och den samma gamla fula bården av blad som finns på de allra flesta vårdinrättningar. Är det inte akademiska sjukhuset i Uppsala vi är på?

Vi fick sätta oss ner i varsin stol och hon började småprata lite, frågade om ett formulär han hade fått fylla i dagen innan och så kom den. Domen. Något i stil med..

"Jag skulle så gärna vilja komma med goda nyheter, men.." och självklart vad vi båda med på att det skulle kunna bli ett "men", men vi hade ju fortfarande hoppats på att det hade blivit bra efter operationen. Men det hade det alltså inte, inte helt iaf. Det är den elakartade sorten han har, embryonal carcinom (?).

"Det har krupit ner i kärlen" Det har krupit ner i kärlen. "Du kommer få en omgång cellgifter, hur låter det med måndag om en vecka?" Måndag om en vecka.

"Om du väljer att inte ta den kuren är det 50% chans att cancern kommer tillbaka och då kommer det krävas en hel kur under lång tid" 50% chans. Det var ju egentligen inget snack om saken. "Du kommer tappa ditt långa hår.." Där sneglade jag oroligt på B och tänkte att nu kommer han säkert börja gråta för det var det här han var lite orolig över. Han har ju så långt fint hår och han är väldigt glad i det. Men inte mer än en nick kom från honom.

Det blev lite undersökning och mer prat innan vi tackade för oss och gick ut till bilen.

 

På vägen hem frågade jag honom upprepade gånger vad han kände, hur han kände över det hon sagt och att han måste prata med mig om han kände att han behövde få ur sig något. Jag vill inte att han ska samla på sig en massa skräp som behöver komma ut, för han är så. Tiger som muren om saker och framför allt om sina känslor. Och jag vill att han ska dela det med mig, han behöver inte tro att han behöver vara "stark" vare sig för min eller någon annans skull.

Själv visste jag inte riktigt vad jag kände under bilturen hem. Gråten hotade med att göra ett framträdande några gånger men jag var snabb med att pressa tillbaka det längst ner i magen.

Efter ett stopp i Borlänge för lite klädinköp åkte vi vidare till Rättvik där vi köpte en varsin pizza och sedan åkte vi hem.

 

Ju mer kvällen gick ju mer började känslorna bubbla upp i mig. B var fortfarande lugn och försäkrade mig om att det inte var något han behövde prata om, han hade haft i bakhuvudet hela tiden att det kunde gå så här. Men jag som inte fått något utlopp för mina känslor från första omgången av cancern och operationen började bete mig som en vulkan som är på väg att få ett utbrott. Den här gången blev det på riktigt. Den här gången kommer det synas på honom att han är sjuk, han kommer att se ut som en cancerpatient. Det kommer ligga där för hela världen att se. Den här gången är det verkligt. På nåt sätt var det inte det första gången om jag bortser från operationen, men nu blir det cellgifter. Nu är det på riktigt, det är cancer!

 

Vi låg lugnt och pratade i sängen när jag inte kunde hålla det inne längre och tårarna var snabbt ett faktum. När vi gick över parkeringen utanför Akademiska sa han lugnt att han inte förväntade sig att jag skulle vara med de 5-6 dagarna han blir i Uppsala nästa vecka. Han tänker inte be mig ta ledigt från jobbet och vara där med honom. Han är alltid så praktisk och osjälvisk. Och där och då i den stunden känner jag likadant, vad ska jag där och göra? Vart ska jag ta vägen på kvällarna och nätterna? Bo på hotellet vi bodde på? i 5-6 nätter? Vem har råd med något sådant? Och djuren, vad ska jag isf göra med dem? Det han säger låter rimligt och rätt men när jag nu ligger där i sängen tillsammans med honom på Noretvägen 4 i Furudal väller skuldkänslor och ångest upp. Hur kunde jag ens tänka så då, där på parkeringen? Jag blir sjuk av tanken på att han ska behöva gå igenom cellgiftsbehandlingen alldeles ensam där borta i Uppsala utan en enda människa han känner omkring sig. Jag vill dela det med honom, jag vill att han ska känna att han kan räkna med mig och att jag alltid finns där för honom. Han har cancer, det är jag som gråter och han som tröstar. På vilket sätt är det rätt? Gråten vill inte ge med sig fastän han klappar och stryker. Han försäkrar mig om och om igen om att det är okej med honom att åka dit själv, det var ju han som sa det från början och ingenting jag behöver känna skuld över. Han ber mig att inte gråta men hur ska jag kunna låta bli? Människan mitt emot mig som jag älskar mest i hela världen och som är den viktigaste i mitt liv är sjuk och ska genomgå en cellgiftsbehandling alldeles själv. Jag vet att det är en ganska orimlig tanke eftersom att de allra allra flesta med testikelcancer blir helt cancerfria men jag kan inte låta bli att fantisera ihop scenarion där han på något vis blir dålig och dör medan jag befinner mig många många mil bort och inte kan göra någonting. Inte kan finnas där.

Om det vore jag som skulle få den här behandlingen så är jag helt hundra på att jag inte skulle vilja genomgå den ensam. Jag skulle förmodligen behöva det stödet.

Till sist lugnade det iaf ner sig men så fort jag tänker tanken eller som i det här fallet när jag skriver om det väller tårarna fram på nytt och samma känslor av skuld kommer krypande.

 

Men så är det, livet.

Han är så stark min B. Jag hoppas bara att han vet att han inte behöver vara så himla stark jämt.

Att jag finns där för honom när han behöver mig.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om det men nu har jag iaf fått ur mig lite grann..

Det kommer gå bra, det finns inget annat alternativ på kartan.

 

Nu ska jag gå och pussa lite på honom och tala om hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är för mig.   

 

Och som om det inte vore nog med elände så har jag såklart mensvärken från helvetet just idag. Som om jag behövde det just nu...

 

 

 

Av Pernilla - 7 december 2014 21:20

Ligger i skrivande stund i en säng på hotell Von Kraemer i Uppsala då vi i morgon kl 11 ska befinna oss på Akademiska sjukhuset för att träffa en onkolog. 

Det är ett fint hotell, relativt nybyggt om jag inte missminner mig och inte längre än 300 meter från sjukhuset. 

Det enda jag kan tycka var lite dåligt var väl att restaurangen inte är öppen på söndagar. Som tur var gick det iaf att köpa sig en smörgås (torr förvisso) men inte mindre mättande som tur var. 

Bilfärden hit var väldigt lugn och eftersom att vi i te hade bråttom tog vi en av de längre vägarna, mest för att kanske få se något annat än bara motorväg. 

Ser fram emot frukosten i morgon och tänkte att vi skulle starta redan kl 8. Iaf försöka ta oss ur sängen vid den tiden, ut till frukosten och äta i lugn och ro innan vi går tillbaka till rummet för en dusch, plocka ihop grejerna och sedan checka ut. 

Så ser det ut. 


Tjolahopp 

Av Pernilla - 4 december 2014 17:49


   

Av Pernilla - 2 december 2014 20:12


Jag har jobbat kortdag idag, gick visserligen upp tidigt så det kanske har sin förklaring men direkt jag fixat middag och ätit en skvätt gick jag till sängen och läste några sidor innan ögonlocken blev vääldigt tunga och jag somnade och sov i ungefär en timme.

Arbetsdagen var kort men intensiv? Eller är det kanske en nedrans förkylning som ligger på lur? Har träffat flera människor nere på arbetet idag som både har hostat och varit hesa. Så den skiten verkar iaf gå här nu.

Har inte gjort så mycket annat, har inte haft orken. 

Pratade med pappa en stund på telefon och också han var förkyld och hemma från jobbet med halsont och huvudvärk.

Vi småplanerade över julen lite grann så jag hoppas att vi ska kunna få till något!

Vi hade det rätt mysigt i vårt minimala kök förra året, finns det hjärterum så finns det stjärterum eller hur är det nu man brukar säga?  Den som har vart hem hit vet hur yttepytte det är. 

 

Det här blev ett väldigt oinspirerat inlägg men jaja. Jag lever iaf.

 

Av Pernilla - 1 december 2014 18:12


Jag måste säga att det har vart helt underbart att vara ledig i tre dagar på rad. Särskilt över en helg när ledigheten på något vis känns mer förtjänt än om den skulle hamna mitt i veckan.

Så vad har jag ägnat dagarna åt? Ptja, bakning bla.

Jag har matat kaniner och vildfåglar i sann Snövit anda. Vi har vart till Mora på Rusta och köpt på oss lite julpyntsgrejer, samt Biltema för att hitta sprayfärg som jag har tänkt leka lite med. 

Annars har dagarna bara gått av sig själv, det krävs inte så mycket för att få tiden att gå.

Igår kväll/natt hade vi skräckfilmsvisning, såg både Annabelle och The Babadook. Inte så hemskt läskigt men underhållande iaf.

Idag har vi vart till Vårdcentralen i Rättvik där B har lämnat blod inför vårt besök till onkologen i Uppsala på måndag om en vecka, tog med oss pizza hem och har nu hunnit kika på Gremlins.

Jag hade tänkt att vi skulle putsa lite fönster medan de fortfarande var ljust ute, men så blev det inte. Som tur är har jag både torsdag och fredag ledig. Fick som synes inte besök av K heller men vi ska göra ett nytt försök i sinom tid.

 

Tjoflöjt!

 

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards