Alla inlägg den 18 juli 2013

Av Pernilla - 18 juli 2013 10:20


Då kom den här dagen också då.. det 28:onde levnadsårets start.

Jag vet att jag inte är särskilt gammal, men när jag ser alla ungdomar som nyss var en tvärhand höga så känner jag mig lastgammal. Vart tog tiden vägen? Åren? Allt det där som jag hade tänkt ha avklarat by now.. allt jag ville göra. Och jo det finns fortfarande massor av tid om jag fortfarande har de drömmarna. Nu när jag ändå är så pass "gammal" så har jag kunnat börja lugna ner mig en aning ifråga om en massa saker. Jag tänker aldrig mer bli stressad över att de i samma åldersgrupp som mig har "kommit så mycket längre" när det kommer till både det ena och det andra. Jag vägrar känna mig stressad över något så fånigt någonsin igen! Be free kvävande tankar!!

 

Igår kväll när jag traskade hem från jobbet vid typ 22.00 tiden så gick jag och kollegan L förbi Oreboden som sken som en lykta en mörk decembernatt. Traskade upp för rampen och sticker in näsan genom dörren där föreståndaren står och pillar med något. Undrar lite försynt om det är öppet och om jag får plocka ut mitt bokpaket som jag hade tänkt plocka ut när jag gick ner till jobbet (gick inte pga lunchstängt). "Dörren är öppen så det är öppet" (den stod uppställd)

Så lycklig kom jag hem strax innan 22.30 med mitt Adlibrispaket i handen! :D

 

 

Läsa, läsa, läsa!!

 

Sen till en annan grej som hände igår när jag gick igenom fruktlistan och prickade för allt som gick ut kommer en gubbe springande mot mig (mamma känner honom tydligen) så jag ryggade typ bakåt och började sedan gå mot nästa kyl när jag får en klapp i baken. Av gubben.

Det här är inte okej någonstans och jag vill så gärna fräsa ifrån men jag kan inte.

Allting liksom låser sig och jag får inte ur mig något alls. Varför ska det vara så? Är det för att "sägaifrån"-grejen ligger så djupt hos mig? (hos många kvinnor?) Efter att ha läst både här och där om liknande saker som hänt andra kvinnor så tror jag att det är ganska vanligt.

Vi ska "tåla" mer än vad män behöver när det kommer till kränkande beröring (men också verbala kränkningar), hålla käften och inte höja på ögonbrynen. Och jag blir så äcklad av mig själv. Att jag som kan tänka och förstår att det här inte är okej, för det kändes inte okej, blir på nåt sätt så överraskad och senare för feg för att säga ifrån. Och jag blir så arg på mig själv. Jag vill inte vara till besvär och bråka men jag måste det! Jag måste våga stå upp för mig själv när jag blir behandlad på sagda sätt! Jag måste komma över den där spärren som sitter så djupt och ryta.


Och sen förstår jag inte hur gubben kunde tro/tycka att det var okej att göra så mot mig heller?

Tror han att jag tycker om eller uppskattar att bli klappad i baken av folk? Hur fungerar hans få hjärncellerna då?

 

Det var väl vad jag hade tid att dela med mig av idag. Ska försöka stoppa i mig lite frukost för sedan är det dags för en heldag på arbetet.

 So long!

 

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16 17 18 19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ rubbermadebaby med Blogkeen
Följ rubbermadebaby med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se