Jag vill så gärna trivas med mig själv.

Jag är en fånge i mig själv på sätt och vis.

Det är så mycket jag inte törs göra, som jag inte vågar uppleva, erfarenheter jag missar för att jag skäms så fort jag sticker näsan utanför dörren.

Och då är det inte lätt att utsätta sig för de erfarenheterna eller äventyren heller.

Något jag har väldigt svårt för är att sätta mig på en restaurang och äta. Jag inbillar mig att alla stirrar på mig och tänker och tycker saker om mig.

"Den där gör nog inget annat än å äter, inte konstigt att hon är så fet"

"Fy fan vad fet och ful hon är, att hon ens vågar sig ut!"

"Godis och Cola till frukost?"
"Skulle man skära upp henne skulle hon säkert blöda choklad.."

Jamen ni fattar. Och jag vet ju att det är mitt eget fel att jag är tjock, men till slut ger en bara upp.

Som mest har jag lyckats gå ner 12 kg och visst det är en del, men det är ju inte ens en femtedel av vad som skulle behövas. För sen tar det stopp, då går det inget mer och jag ledsnar ur och äter vanlig mat igen vilket gör att jag går upp alla de 12 kilona + några till. Det är en ond cirkel på så sätt som innebär att jag bara blir större och större. Jag hatar det.

Den jag är på insidan är inte den jag är på utsidan. Jag är helt annorlunda under alltihop.

jag ser inte ut så här, det här är inte jag! Jag vill vara mig själv men tack vare fettdräkten jag bär kan jag inte det, för jag törs inte. Jag är så rädd för att bli skrattad åt och så har det alltid varit.

Och egentligen blir jag förbannad pga det också. Varför ska det vara så "fult" att vara tjock?

Varför ska det innebära så mycket ångest och oro? Det här utseendefixerade samhället vi lever i är skit och alla borde få se ut som de gör och vill.

Men jag vill inte se ut såhär. Jag vill ha en framtid och slippa dö av en hjärtattack när jag är 50.

Jag vill vara frisk och leva lääänge. Jag vill må bra och känna mig bekväm med mig själv. JAG VILL LEVA!

Jag har alltid velat klä mig i ärmlösa klänningar tex, eller ett linne som lämnar axlarna och armarna fria men det skulle jag aldrig göra som det är nu. 

Jag vill inte att någon ska se mina feta armar. Det spelar ingen roll hur varmt det är ute, jag går hellre med en svart t-shirt på mig än att visar mig med bara armar och hur sjukt är det? När jag och mina väninnor var till Egypten för några år sedan gick jag runt med en svart huvtröja med långa ärmar och då var det över 20 grader varmt där. För att jag inte känner mig hemma i min egen kropp. Är det så det ska vara?

Jag vill få energi och lust till saker. Jag inbillar mig att om jag går ner en himla massa i vikt så kommer energin och viljan till att börja träna komma och det är ju inget hellre jag vill.

Men som det är nu orkar jag inte ens tänka på nåt sånt.. Allt känns liksom som att det är förgäves och bortkastat.

Och jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig och bla bla, det har ingenting med det att göra. Ni behöver inte bli obekväma av att läsa det här och känna att ni måste säga något snällt för att det ska kännas bättre. I release you!!

Men så är det iaf. Blev väldigt personligt här nu.. men jaja. Jag har ju inget att dölja.