Då var det överstökat för den här gången.

Jag fick chansen att verkligen spy ur mig allting jag tänker/har tänkt, känner och har kännt. Det var en sådan befrielse.. I början var det jobbigt och jag visste inte när och hur jag skulle börja. Men sen bara flöt det på av sig själv och jag blev riktigt förvånad över mig själv då jag vågade säga allt och t.o.m höja rösten emmellan åt. För så är verkligen inte jag! Det var riktigt upplyftande.

Det gick emmellertid inte riktigt så som jag skulle velat men jag får väl vara nöjd med det jag faktiskt får. För under det här snacket insåg jag verkligen att jag inte skulle klara mig utan dig. Och en av grejerna som förstört och gjort allting så mycket mer smärtsamt och jobbigt är den dåliga kontakten när jag vart i Mora. Det har inte funnis någon alls för att vara riktigt ärlig.

Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till vid "viktiga" tillfällen men det är väl något vi får jobba på. Jag vill helt enkelt inte ge upp allt jag har, det är ju mer än halva mitt liv. Så nu känns det något ljusare igen och kanske blir det lite lättare att andas. Vi ger det ett sista försök!

Nu känns det alldeles fridfullt i kroppen. "pratade" lite med gammelfarfar tidigare idag och bad om lite av hans jävlaranamma och tror att jag fick det. Hade nog inte klarat det annars och kunnat vara så genomärlig som jag var. <3

Min fina lilla Smula kom så fort jag ropade på henne och hoppade glatt upp i mitt knä och lade sig som om inget hade hänt, som om vi inte setts på 6 långa månader. älskade skrotkatta. Simba tyckte också om mig och låg och dregglade. <3

I morgon ska jag till pappa och fia och umgås, ska försöka övertala pappsen om att åka upp till kyrkogården och tända ljus hos gammelfarfar som tack för hjälpen och kanska gräva ner nån ljung hos honom och Anna.

På söndag åker jag till Mora och min älskade B igen. Som jag längtar!